WHALE
Känslan när man inser, inser att det man alltid har vetat men förnekat, är sant.
Den där känslan man aldrig trodde man skulle känna.
Hur kan människor ljuga så mycket för sig själva? Hur kan dom trassla in sig så mycket, och tro att dom ska ta sig ur de.
Så befriande, men ändå gör det så ont. Vill ta mig ur, men någonting håller mig kvar.
Någonting som jag inte kan komma på, inte ens när jag tänker efter.
Hur kan hjärna och hjärta agera fiender? När de sitter i samma kropp?
Varför måste allting alltid vara så jävla komplicerat. Varför kan inte människor bara sluta tänka på vad alla andra tycker, och göra precis vad dom själv vill.
Och när jag säger människor menar jag nog egentligen mig själv. Egentligen.
Och hur kan jag, när jag fått något som det här bekräftat, vilja fortsätta. Antagligen av samma anledning som har hållt mig kvar alla andra gånger. För det är ju så. Gånger. Plural.
Och kanske är det just det som får mig att fortsätta i samma spår. Jag vet att det har varit så här så länge nu, så det är ingen idé att försöka ändra situationen.
Det är som det är.
Men ska det verkligen vara så. Vill jag ha det så.
Antagligen inte. Men det är samma sak där, nånting håller mig kvar.
Att du har blivit mitt du.
Hur kan man vilja något så mycket, som man i själva verket inte vill alls.
Och helt plötsligt, bara sådär, så ändrades allting.
Allt blev bra igen, som vanligt.
Sådär som det alltid blir. I slutet blir det alltid samma sak.
Jag finner ingen mening i att försöka göra något åt de, när det alltid blir samma sak.
Alltid. Samma. Sak.
Om jag fick bestämma, skulle du uteslutas ur mitt liv.
Så känner jag nu. Men till och med de, ändras alltid. I slutet.
